En kärleksnovell
Det var bara en lektion kvar på dagen. Han stod vid skåpen och skrattade åt ett skämt som hans kompis precis hade berättat. Hans mellanbruna, lite vågiga hår låg helt perfekt. Det var bara så han var, Felix Karlsson. Perfekt. Allt med honom var underbart. Han var så snäll och hjälpte till om någon skulle behöva hjälp. Om någon var ensam vid lunchen så satte han sig vid personen och började prata. Det har aldrig hänt mig eftersom att min enda vän Vilma aldrig var sjuk, men det gjorde inget för att bara tanken av att han gick på samma skola som mig gjorde mig överlycklig.
En känsla fyllde mig sakta men säkert med illamående och frustration. Bara tanken av Alexandra fick mig att vilja spy. Alla killar ville ha henne. Hon var ju inte ens så snygg. Hon var bara en tjej som syntes lite mer än vad vi andra gjorde. En tjej som aldrig känt kärlek mer än till det där läppglanset som hon konstant hade i sin hand. Varför skulle någon vilja slösa sin tid på henne? Hon trodde att hon var bättre än alla.
Min syn härifrån hade varit helt perfekt om inte Alexandra hade kommit och blockerade den. Hon fick honom att le. Hon fick honom att skratta. Han var så fin när han skrattade. Han var alltid fin, men speciellt när han log. Hans helt perfekt vita tänder lyste varje gång han log.
Det gjorde ont att se dem tillsammans. Jag ville göra något fort. Jag ville bara bli av med den äckliga känslan som grävde sig ner djupare och djupare inom mig. Jag ville sparka något, hårt. Kanske den där papperskorgen som stod i hörnet. Nej, det skulle jag inte. Jag vågade inte. Jag ville egentligen inte, för att jag skulle få plocka upp allt skräp. Så istället stod jag bara där vid mitt skåp och granskade Alexandra och Felix. Något inom mig gick sönder. Det bröts långsamt ner. Det kändes som att jag skulle försvinna. Jag var betydelselös, otillräcklig. Han visste inte ens vem jag var. Svartsjukan växte.
Varför skulle sådana som Felix alltid välja någon som Alexandra, och sådana som Alexandra skulle alltid komma före sådana som jag? Det var hopplöst. Ingen behöver mig. Jag hade lika gärna bara kunnat försvinna från denna värld och ingen skulle ha något emot det. Mamma och pappa hade Filip, vad skulle de med mig till?
Jag kände hur allt självförtroende sjönk och mitt ansiktsuttryck förändrades. Jag måste ha sett väldigt deprimerad ut eftersom de elever som gick förbi slängde oroliga blickar åt mitt håll. Jag brydde mig inte.
“Har du inte släppt honom än?” Jag vände mig om, upptäckte min långa vän som hade dykt upp vid min sida. Jag tvingade bort blicken från det dreglande paret och mötte Vilmas blick. Jag ryckte oskyldigt på axlarna åt hennes fråga. “De har varit tillsammans i fyra månader nu”, mumlade Vilma och klappade mig lite lätt på axeln. De var en sån där klapp som egentligen kunde ha blivit en stor varm kram, men som förblev en liten tröstande klapp på axeln. Jag nickade. Och? Fyra månader? jag hade varit kär i Felix i tre år snart. “Det finns många fiskar i havet”, sa Vilma uppmuntrade. Jag nickade igen. “Han är ju riktigt snygg, jag tror att alla tjejer har haft en crush på honom”. Jag nickade för säkert hundrade gången. Långsamt började vi gå mot klassrummet som vi skulle vara i. “ Förresten är han inte så snäll som alla säger”. Vilma verkade fortfarande inte fatta vinken. “ Kajsa var tydligen med honom och hon sa att han-”” Ja, tack Vilma för att du bryr dig. Hade vi någon läxa tills idag?” suckade jag. Det fanns faktiskt en gräns, även för Vilma. Man orkade inte med hur mycket som helst.
Hon mumlade något för sig själv, något som jag kanske hade hört om jag inte hade tänkt på Felix så mycket. Men hur var det möjligt? Hur var det ens möjligt att tänka på något annat än Felix?
Redan utanför skolans stora glasdörrar kunde jag ana att något speciellt skulle hända. Jag gick in genom de stora glasdörrarna, genom korridorerna, fram till mitt skåp och tog ut matteboken. Vilma dök upp vid min sida och vi gick tillsammans in i klassrummet.
Det tog ett tag innan Anna-lena kom in i klassrummet för att påbörja lektionen. Vanligtvis har hon bara sin lilla korg med miniräknare med sig, men idag var hon inte ensam. Bakom henne kom det en kille, han var det vackraste jag sett. Ännu vackrare än Felix, även fast jag inte trodde det var möjligt. Han var lång, smal men inte för smal. Han hade nästan svart hår och ett par magiska ögon.
Han skannade klassrummet och våra blickar möttes. Han log, jag blev generad och tittade ner i bänken. Detta var en ny känsla, den var skrämmande men också helt underbar. Efter några sekunder tittade jag upp igen, denna gången vågade jag inte titta på honom. Jag skannade klassrummet och fick syn på Alexandra. På riktigt? Hon ville ha honom. Det var så tydligt. Jag tittade på Felix, han hade en orolig blick medans han tittade på Alexandra som suktade efter den nya killen.
Det tog mig en sekund att märka det. Att märka att jag inte blev alldeles varm i kroppen när jag tittade på Felix. Vad har hänt med alla känslorna? Var jag inte kär i Felix längre? Nej det var jag inte. Den nya killen hade tagit mig med storm, allt kändes som på nytt.
Lektionen var slut och jag gick till mitt skåp för att lägga in matteboken. Jag stängde skåpet och vände mig för att se den nya killen. Jag stelnade till. Där stod han, bara några meter bort och tittade åt mitt håll. Alexandra stod bredvid och försökte få hans uppmärksamhet men han brydde sig inte om henne. Han bara tittade på mig.
Han vände sig om och sa något till Alexandra, hennes ansiktsuttrycket gick från glad till förvånad på bara en sekund. Mitt hjärta slog snabbare och hårdare när han började gå mot mig. Jag vet inte hur jag ska reagera, jag står där stel som en pinne och bara väntar. “Hej, jag heter Matteo”. Han log, precis det där leendet som i klassrummet. ”Hej, jag heter Lisa”. Han tittade mig djupt i ögonen och fortsatte att le. Jag ville inte att det här ögonblicket skulle ta slut. Jag kände mig för första gången speciell. Jag kände mig, älskad.